Demokratins tillbakagång i Sverige

Posted on by
Reply

Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).

Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår
Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.

Konkreta och allvarliga anklagelser
Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.

Icke-svar från Tidöregeringen
Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.

Principer och sköldar för att slippa svara
Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.

Polisen följer lagen…
Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.

Tre andra slags icke-svar
När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.

Beakta är väl bland det svagaste man kan svara?
Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.

Hur agerar dominerande medier på detta?
TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.

Länktips: Debattartikel på DN-debatt undertecknad av 33 jurister, varav flera med framstående positioner: https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Länktips om Mary Lawlors rapport i våras: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2026/03/sweden-un-expert-warns-gradual-erosion-rights-human-rights-defenders

Sanning kan inte balanseras mot lögn

Posted on by
Reply

När det så kallade sunda förnuftet tar plats och till och med jämställs med forskning och vetenskap, i vissa fall värderas högre än dessa, riskerar vi att hela fundamentet för ett demokratiskt samtal och demokratiskt samhälle krackelerar. David Pakman, en fristående mediaprofil i USA med miljoner följare, formulerar riskerna med den pågående utvecklingen på ett suveränt sätt. Pakman la ut en text den 27 april som verkligen sätter fingret på vad som ligger i potten när vi omedvetet tillåter oss bli vilseförda av de krafter som inget hellre vill än att försvaga demokratin och det samspel som respekten för demokratin bygger på. Se länktips nedan.

Självdestruktivitet
Konspirationsteorier är en pusselbit i sammanhanget. Att det finns dolda krafter som försöker vilseleda den allmänna opinionen och ifrågasätta fakta är ett ofta återkommande fenomen, något som blivit allt mer tydligt när MAGA-rörelsen tagit över det republikanska partiet. Det Pakman pekar på är att detta angreppssätt till slut äter upp sig själv. Det blir självdestruktivt och skapar till slut ett slags anarkistiskt tillstånd, där ingenting längre är säkert. (Min benämning).

Risken med att ställa sanning mot lögn
Jag ska inte återge hela hans text, enklare är att ni själva läser hans originaltext och följer resonemanget. Det jag vill peka på är att vi ser samma tendenser i Sverige, där klimatförnekelsen kanske är den tydligaste exemplifieringen av vad faktaresistens leder till. Och hur denna förnekelse blir ett fundament för andra ifrågasättanden. Vi ser ju också hur Public Service anpassar sina intervjuer och debatter, där till slut sanning ställs mot lögn och public service hamnar i en ”mittenposition”, istället för att tydligt markera mot lögner och vilseledande påståenden. Plötsligt hamnar den allmänna ”mitten-positionen” som att halvvägs backa upp lögner. Detta sluttande plan behöver synliggöras även i en svensk kontext.

Länktips: Länk till det inlägg som David Pakman skrivit och som är värt att läsa i sin helhet här

Är 80-20 en rimlig avvägning?

Posted on by
1

Då och då får jag ett nyhetsbrev från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och dess VD, professor Sylvia Schwag Serger. Antagligen för att jag deltagit vid något av deras event och därmed finns i deras epost-listor. Mångfalden perspektiv på verkligheten har ett värde i sig. IVA har naturligtvis sitt fokus på nyttan och värdet med den forskning som samhället väljer att prioritera. På så sätt är väl IVA ett särintresse. Samtidigt går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är att vi bedriver forskning och kunskapsutveckling för att hitta (ännu bättre) lösningar på vardagens alla problem.

Den australiska rapporten pekar på vägar framåt
I det senaste nyhetsbrevet från professor Schwag Serber väljer hon att lyfta fram hur man ser på forskningens utveckling i Australien. En slutsats man dragit ”down-under” är att bättre analysera och mäta resultat och effekt av den forskning som bedrivs, inte titta för mycket på insatsernas storlek. Hon lyfter också hur man i Australien nu i den senaste analysen betonar tydligare prioriteringar, starkare styrning, skyddad grundforskning, starkare incitament för näringslivet att delta, administrativ förenkling och en bättre kapitalförsörjning och samordning.

Nationalisterna vill inte ha utländska forskare
Tidens protektionistiska strömningar nämns också genom att det även i Australien har blivit svårare att locka utländska studenter och forskare. Som hon skriver: ”Under många år var utländska studenter en mycket stor exportintäkt och Australien var ett av de länder i världen med högst andel internationella studenter. Förutom att bidra till en hög nivå av högutbildad arbetskraft finansierade detta till stor del Australiens högre utbildning och forskning.”  Det är inte svårt att föreställa sig hur det internationella utbytet bidrog till en kvalitetshöjning på akademisk nivå. Studenter med olika bakgrund ställer helt enkelt olika frågor och kan hitta olika lösningar på uppgifter, en dynamik som är svår att skapa på annat sätt.

Hur ser en rimlig fördelning ut?
Den fråga som blir hängande i luften är vad vi egentligen menar med bra forskning. Är det den forskning som gynnar finansiärer och kapitalintressen, så att stora företag kan fortsätta att växa? Eller är bra forskning sådan som jämnar ut skillnader och skapar förutsättningar för en sund samhällsutveckling, där alla får en chans att utveckla sin förmåga? Ska vi komma till rätta med alla obalanser i världen behöver vi belöna forskare och de resultat de åstadkommer utifrån samhällsnytta och framtidsnytta, snarare än utifrån på vilka sätt de redan rika kan berika sig ännu mer tack vare forskningen. Framför allt om forskningen ska finansieras av skattemedel, av pensionsfonder och andra gemensamma tillgångar. Kanske ska vi ha en 80-20-regel för forskningsanslag? Om 80 procent av forskningen gynnar det allmänna så kan 20 procent få gå till privata intressenter. Är det en rimlig nivå?

Tack till de tusentals afghanska pojkarna!

Posted on by
Reply

Rätt ofta sprids budskapet att migrationen för tio år sedan var kaotisk, att det vällde in afghanska pojkar som ingen kunde ta hand om och som bara skapade problem. Men hur gick det egentligen för dessa tonårspojkar? De kom till ett nytt land, kunde inte språket, hade knappt gått i skolan och det är väl de som idag försörjer sig i den kriminella världen, eller hur? Det visar sig att när SCB sammanställde statistik över hur dessa pojkar klarade sig gick det bättre för dem än för motsvarande grupp unga män födda i Sverige. Har den bilden fastnat hos gemene man? Nej, snarare har det i åratal tjatats om hur katastrofalt mottagandet var och hur dyrt det blev för Sverige att generöst ta emot flyktingar. Trots att fakta visar motsatsen. Tack vare flyktingpojkarna och de utlandsfödda fungerar ett antal viktiga samhällssektorer.

Från SCB, status i nov 2022

20 000 pojkar, där många nu har jobb
Diagrammet ovan är hämtat från SCB:s statistik som redovisar hur det gick för 13 000 ensamkommande pojkar, respektive 7 000 som fick stanna enligt den så kallade gymnasielagen som infördes när handläggningstiden blev väldigt lång på Migrationsverket och de skulle kunna använda tiden till att läsa in en gymnasieexamen. Som synes är andelen sysselsatta större både för de ensamkommande och de som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen än för inrikes födda. (Statistiken jämför pojkar födda 1999).

Initiativförmåga och mod
Att fly till Europa från ett fattigt asiatiskt bergsland kräver initiativförmåga och mod. Det finns rimligen egenskaper hos många av de som kom hit som gör att de tar sig an utmaningar på ett aktivt sätt. De väntar inte på att någon ska hjälpa dem, de inser sin egen roll i byggandet av en framtid i ett nytt land. Och när studierna var klara tog de de jobb som fanns. Många sökte sig till serviceyrken och till vård och omsorg, ”Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.” läser jag i en debattartikel (se länktips nedan). Så att hemtjänsten inte har ännu större problem hänger samman med att vi tog emot flyktingar från Afghanistan, gav dem utbildning och nu drar nytta av deras arbetsinsats och skatteintäkter. När ska denna bild sjunka in hos vanligt folk?

Tidögänget tycks tro att vi inte fattar
Det är dessutom så att 39 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands och 42 procent av tandläkarna. När Tidögänget nu gör allt de kan för att få utlandsfödda att känna sig ovälkomna i Sverige tänker de inte på läkarna och tandläkarna och vilken nytta dessa gör, än mindre tänker de på det otacksamma och dåligt betalda arbete som görs varje dag i hemtjänsten. De tänker naturligtvis inte heller på alla bussförare och människor med obekväma arbetstider som håller igång våra samhällsfunktioner. Det Tidögänget tycks tro är att svenska folket inte har fattat hur verkligheten ser ut, hur den låg betalt arbetande befolkningen skapar förutsättningar för välfärdssamhället.

Länktips: SCB-statistik från 2022 om hur det gick för de afghanska pojkarna: här

Länktips: Debattartikel av Tony Johansson om hur invandringen räddar välfärden: här

Den sista flytten ─ vad ska man tänka på?

Posted on by
Reply

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 tog upp många olika aspekter av det som har med äldrepolitik att göra. (Länktips, se nedan). Linda Arvidsson berättade om sin forskning kring den livsavgörande och svåra process det kan innebära att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det som kanske många upplever som svårast är kanske insikten att det blir den sista flytten i livet, att det är svårt att ta in just det avgörande i beslutet att flytta. Vilka saker ska följa med, vilka minnen, föremål, fotografier och annat måste följa med? Hur hanterar man dessa svåra frågor, särskilt om beslutet måste tas snabbt?

Linda Arvidsson

Anhörig eller närstående?
En delproblematik har med roller och definitioner att göra. När är man anhörig eller närstående och vad är skillnaden? En kommentar till detta som jag fångat upp är att ”närstående” definieras av den person som är i behov av omsorg, medan ”anhörig” utgår från de formella band som finns runt samma person, i praktiken barn eller make/sambo. Det känns naturligtvis mer tilltalande att den omsorgsbehövande själv får bestämma vem man vill ha kontakt med när det gäller beslut kring den egna situationen. Närstående-definitionen gör på det sättet besluten mer demokratiska än att utgå från folkbokföringen.

Bakom den nöjda fasaden… en annan forskare hittar ett mönster
En länk som Linda Arvidsson tipsade om leder mig till en annan forskningsrapport (se länktips nedan). Den som hamnat på ett boende förväntas vara nöjd och tacksam. Men bakom fasaden av nöjdhet upptäcker en annan forskare, Linda Erlandsson, ett annat mönster. Det handlar om anpassning, det handlar om lågt ställda förväntningar och en känsla av att inte kunna påverka. Min gissning är att detta kommer ändras när allt fler ur den stora grupp som är födda på 40- och 50-talen hamnar på ett boende och inte finner sig i vad som helst.

Delaktighet och respekt
Linda Erlandsson formulerar sina tankar så här: ”Jag vill att vi ska se äldre som aktiva medborgare, inte bara som omsorgsmottagare. Deras röster är avgörande för att vi ska kunna skapa en äldreomsorg som bygger på värdighet och delaktighet.” Just delaktighet och ett mer mänskligt bemötande förutsätter att omsorgstagarna blir lyssnade på och att deras synpunkter tas till vara. Det är på ett sätt hoppfullt att det forskas på hur bemötandet kan bli mer jämställt och respektfyllt. Det är ju trots allt så att det rum som omsorgstagaren disponerar är ett hem, men samtidigt är personalens arbetsplats. Balansen mellan ”hemkänsla” och ”arbetsplats” behöver troligen illustreras och bekräftas, så att omsorgstagaren inte känner sig som gäst i en främmande miljö. Detta även om tidsscheman, måltider och medicineringsrutiner hela tiden styr verksamheten. Bara för att vi är gamla och i behov av omsorg ska vi inte bemötas som mindre värda eller mindre vetande.

Flyttlots är en bra idé
Det Linda Arvidsson tog upp under CASE-dagen som en bra idé för kommuner att fånga upp var idén om en flyttlots, som kan finnas till hands när det handlar om de svåra beslut som ska tas när det handlar om att lämna det egna hemmet och flytta till ett särskilt boende. Det finns mänskliga, juridiska, ekonomiska och praktiska aspekter att ta hänsyn till och extra svårt blir det naturligtvis om de närstående inte är överens om tidplaner eller beslutet i stort. Det är ett svårt steg att ta och besluten behöver tas efter moget övervägande. En flyttlots med vana att hantera dessa frågor skulle säkert vara till stor hjälp.

Länktips: https://forskarskolanfys.se/2025/10/10/bakom-fasaden-av-nojdhet-ny-forskning-synliggor-aldres-roster-i-aldreomsorgen/

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Kommer AI att bli en del av äldreomsorgen?

Posted on by
1

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 innehöll ett flertal intressanta presentationer. (Länktips till programmet se nedan). I en annan bloggtext nämnde jag frågan om den demografiska utveckling vi står inför. En annan mycket intressant och relevant presentation handlade om hur AI kan komma att användas exempelvis inom äldreomsorgen.

William Son Galanza

Mellan två och sjutton sensorer
William Son Galanza presenterade sin forskning kring AI och inledde med att ställa den retoriska frågan om AI förstår vad en person gör. Kan det vara så att AI i själva verket är bättre än människor på att identifiera och varna för problem som kan kopplas till hur en person beter sig? Forskarna testar för fullt med sensorer för att identifiera och lära sig känna igen rörelsemönster. Man har använt upp till 17 sensorer på en person för att bygga upp databaser kring vad som är återkommande beteenden och rörelsemönster. Man har även testat med enbart två sensorer (vid höft och på handled). Det tar betydligt längre tid att kartlägga beteenden och rörelsemönster med enbart två sensorer, fick vi veta.

Databas med typiska rörelsemönster som bas
För tillfället har man nått cirka 89 procents noggrannhet, dvs att AI-systemet känner igen ett visst beteende med 89 procents träffsäkerhet. De beteenden man försöker kategorisera på detta sätt handlar om att läsa tidningen, se på TV, vila, gå på toaletten osv. När man byggt upp en databas per testperson kan det så småningom bli tal om att etablera diagnosmodeller, dvs parametrar som ska användas för att indikera avvikelser från normalbeteendet. Och syftet är naturligtvis att tidigt kunna indikera att personen avviker från sitt normala beteende och kanske visar symptom på någon störning, som behöver åtgärdas.

Vilka naturliga variationer är rimliga?
Presentationen var kort eftersom dagen var späckad med olika inspel, men en fråga som inte blev riktigt besvarad var naturligtvis hur stor naturlig tolerans man arbetar med för att kalla ett rörelsemönster för normalt och inte avvikande. Det är ju trots allt människor det handlar om, människor som inte är maskiner, som kan bete sig lite olika beroende på om man ser en fotbollsmatch på TV och lever sig in i det hela, eller tittar på vädret. Dvs hur tänker man egentligen kring de naturliga variationer som alltid kommer att finnas?

Elva procents fel i utgångsläget låter inte bra
Och tycker man verkligen att 89 procent träffsäkerhet räcker? Måste man inte ha 98 eller 99 procent som utgångspunkt för att med säkerhet slå fast att en avvikelse inträffat? Om AI-övervakningen sätts in där det handlar om liv eller död och där tidsfaktorn är avgörande för en eventuell åtgärd känns det lite svajigt att ha så mycket som elva procents fel redan i utgångsläget. Det låter som att man har långt kvar. Det nämndes heller inte under den korta presentationen om man tänker sig en kombination av aktiva och passiva indikatorer, dvs att personen i fråga också själv kommer att vara aktiv, trycka på någon knapp, tala till en mikrofon eller på annat sätt bevisa sitt allmäntillstånd. En kombination av olika analysmetoder torde ju öka träffsäkerheten avsevärt. För att inte tala om värdet av att ha en granne som tittar in lite då och då.

Var ligger förtjänsten och för vem?
Och det finns alltid en ekonomisk sida av all teknik. Vem ska egentligen betala och vem ska tjäna pengar på de lösningar som till slut införs? Och hur ser alternativkostnaden eller alternativförtjänsten ut? Det finns en hel del frågor kvar att lösa. Och mest grundläggande är ändå att vi människor inte får ses som objekt, som maskiner som alltid beter oss på likartat sätt. Den utvecklingen känner jag obehag inför.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Hur gör vi när samhället krymper?

Posted on by
Reply

Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.

Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre
Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.

Hur gör vi när samhället krymper?
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.”  Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?

Hur gör vi när det inte längre föds barn?
På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha
direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.”
Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?

Den etniska rensningen skadar Sverige
Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen och https://www.case.lu.se/artikel/en-forskningsdag-om-omsorg-trygghet-och-innovation

Länktips: Tillväxtverket rapport: https://tillvaxtverket.se/download/18.2a8882f5197ed87435d23c14/1752145601305/Tillst%C3%A5nd%20och%20Trender%202025.pdf

Miljardärsskatt en enkel och rättvis idé

Posted on by
Reply

Gabriel Zucman har fått en del uppmärksamhet för sin enkla idé att beskatta de allra rikaste, de superrika miljardärerna, så att de får betala ungefär en tredjedel av de intäkter de får från sina förmögenheter i skatt. Idag undviker de allra rikaste skatt genom olika smarta upplägg, samtidigt som deras förmögenheter växer på ett orimligt sätt. Zucman hävdar att det är vanligt att de allra rikaste ökar sin förmögenhet med sex procent per år och att det därför är rimligt att de betalar två procent i skatt.

500 miljarder 
har tappats bort
Jag läste den lilla skrift som heter ”Miljardärsskatt så kan den införas” på cirka 70 sidor och som har ett kommenterande kapitel av Elinor Odeberg från Arena Idé. Zucmans originaltext utgår från situationen i Frankrike och det är därför bra att de avslutande sidorna finns med. Redan i inledningen sätter Odeberg skattesänkningarna i perspektiv. Hade skattetrycket i Sverige varit detsamma idag som för 25 år sedan hade det allmänna haft 500 miljarder kronor mer att fördela per år. Det motsvarar hela sjukvårdsbudgeten för ett år eller ungefär tre gånger så mycket som försvarsbudgeten. Det är således stora belopp som numera är borttagna från den offentliga ekonomin.

Bidra efter förmåga, utnyttja systemen efter behov
De 46 rikaste svenskarna äger en förmögenhet lika stor som 8 miljoner svenskar innehar. Denna extrema förmögenhetsskillnad skapar problem eftersom det demokratiska samhället bygger på idén att alla bidrar efter förmåga och också har möjlighet att utnyttja skyddsnäten efter behov. Blir vi sjuka ska vi inte behöva titta efter på bankkontot om vi har råd att bli friska. När samhället blundar för orättvisor och t.o.m. uppmuntrar en orättvis utveckling skadar vi själva fundamentet för de principer som bär upp en demokrati.

Hur ser argumentationen ut?
Varför ska inte de allra rikaste betala åtminstone 33 procent av sin förmögenhetsökning per år i skatt? De har ju råd med det. Och de använder ju samma vägar som vi andra, de förlitar sig på brandkår och polis på samma sätt som vi andra. Varför ska inte de allra rikaste vara med och ta en del av kostnaden för de tjänster de också är med och använder? Hur ser argumentationen ut? Varför anser de allra rikaste att de ska skyffla över alla kostnader på oss andra? Vilket samhälle får vi om den principen sprider sig till fler? Till slut vill väl ingen betala för något?

Utbildad arbetskraft
På en nivå är det ju utbildningssystemet som ser till att det finns anställningsbar arbetskraft som de stora företagen kan anställa. Om nu Stefan Persson tror att han behöver duktig butikspersonal till sina HM-butiker som har kunskaper som gör dem anställningsbara är det väl utmärkt att det finns en bra skola, med bra lärare, som utbildar den personal han behöver? Eller om nu allt ska ske via e-handel behöver han väl anställa duktiga IT-tekniker och ekonomer som förstår hur systemen ska skyddas? Och deras utbildning får han idag via oss andra.

Samhället är nödvändigt
Som Elinor Odeberg så träffande skriver i sin del av boken: ”De superrika har byggt sin förmögenhet på andras arbete och investeringar. På vårt arbete, Och utan det som skatterna finansierar hade de aldrig nått framgång….. utan ett starkt samhälle, inga framgångsrika företag.” Samtidigt är två procent inte tillräckligt, men det är i alla fall en början för att rätta till felen.

Länktips:
Ett litet tillägg från ett EU-symposium om beskattning av de superrika:https://www.facebook.com/reel/1819620108702801

Föredrag: Jennifer Hinton om den nya ekonomin

Posted on by
Reply

Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.

Nyttotänkandet i fokus
Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.

Skatter?
Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.

Det cirkulära?
En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.

Länktips: 35 minuter med Jennifer Hinton: https://researchersdesk.se/en/resources/lectures/jennifer-hinton-on-game-changer-an-economy-beyond-profit

CO2-besparande teknik från ett företag i Nyköping

Posted on by
Reply

Trifilon är ett företag som går lite under radarn. Framför allt eftersom de inte vänder sig till konsumenter eller privatpersoner. Deras materiallösningar är framför allt intressanta för tillverkande företag som idag är låsta vid att använda olika plastmaterial, som i sin tur tagits fram från fossil olja. Och ska vi klara klimatkrisen och hushålla på ett klokt sätt med den under miljontals år lagrade fossila råvaran behöver vi ställa om.

En stor CO2- besparing
Trifilon har hållit på i tretton år med produktutveckling och har nu tre materialtyper som man erbjuder tillverkare som letar efter ett fossilfritt alternativ. Helt och hållet elimineras inte fossilberoendet. Men många procents minskning är ett bra steg i rätt riktning. När man tittar på exemplen på hemsidan varierar CO2-besparingen mellan 30 och 92 procent beroende på vilken produkt och vilket material det handlar om. I dagsläget har man en kapacitet på 800 kg material per timme och tre olika grundutföranden som man erbjuder. Man håller till i Nyköping och ser med tillförsikt på framtiden.

Det finns några frågetecken
Hur det ska gå till att få företag att byta produktionsmetod och/eller råvara står det inte så mycket om, jag ser heller inget om prisskillnader. En gissning är att de volymer och serier det kan handla om i början innebär att köparen/tillverkaren måste se andra fördelar än priset genom att byta. En annan tanke är att vi ju inte vet vilka fantasipriser Iran-kriget kommer kunna ställa till med.

Från Trifilons hemsida

Det cirkulära måste också ingå
Det som kommer att behövas för att få fart på alternativen är att investerare förstår vikten av att satsa på den nya tekniken oh att lagstiftningen stegvis flyttar kostnader från de skadliga produkterna till de mindre skadliga. Och så måste det finnas en rimlig metod för återanvändning, återvinning osv för att klara resursinbromsningen.

Länktips: www.trifilon.com