Ha koll på lastbilarna i Kina!

Posted on by
Reply

Ni som följer bloggen vet att jag då och då återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som just handlar om elektriska fordon. I det senaste mejlet från OmEV läser jag väldigt intressanta uppgifter om utvecklingen i Kina. Vi behöver förstå Kinas utveckling på rätt sätt och vad vi kan lära av den, samtidigt som vi naturligtvis måste hålla fast vid kritiken när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati osv. Det som tekniskt och ekonomiskt utvecklas i Kina just nu behöver vi vara uppdaterade på, inte minst just nu när USA tycks helt ointresserade av en fossilfri omställning, och medvetet ljuger om vad vetenskapen säger om klimatet. (Se länk nedan).

Kinas marknad för elektriska lastbilar är helt dominerande
De tunga lastbilar, eller dragbilar kanske de också kallas eftersom flaken och containerdelen oftast kopplas loss från förarhytten, som såldes 2025 i Kina var till nästan 30 procent elektriska. Så sent som 2020 var andelen under en procent, så utvecklingen går fort. Av de batteridrivna lastbilarna var ungefär en tredjedel avsedda för snabba byten av hela batteripackar (för att spara tid vid laddningsbehov). Över 7000 tunga lastbilar såldes förra året i Kina med bränslecellsteknik. För att förstå hur långt före Kina ligger både USA och EU27 är det intressant att jämföra lite konkreta försäljningssiffror.

I Kina såldes över 230 000 elektriska tunga lastbilar 2025.
För USA var den siffran 9 000 och för EU 13 000.

Hur ska Volvo och Scania hänga med?
De tre dominerande fabrikaten av tunga lastbilar i Kina som nämns i nyhetsmejlet är okända för mig. Det är mycket sannolikt att den erfarenhet och kvalitet som stora produktionsvolymer ger kommer att spela roll när andra länder ska följa i Kinas spår. Indien kommer naturligtvis snart att behöva investera i eldrivna lastbilar, liksom många fler av Asiens snabbt växande ekonomier. Ska Volvo och Scania ha en chans att spela en roll om tio år kan de inte blunda för vad som händer i Kina. Viktigt är naturligtvis att förstå hur investeringarna i infrastruktur, laddsystem, utbildning och verkstäder följer fordonsförsäljningen. Vem tar vilka risker och hur ser helheten ut? Inte minst livslängden på fordon och batteripackar spelar naturligtvis roll.

Vilken teknik vinner till slut?
Synnerligen viktigt blir naturligtvis också att noga följa teknikutvecklingen på batterisidan. Systemskiften med snabba förbättringar av prestanda, laddtider, produktionskostnader och annat kommer att bli mycket viktiga att följa för de tillverkare och branschföretag som vill vara med i utvecklingen. Samtidigt finns här betydande svårigheter eftersom det uppenbarligen är svårt för de verksamheter som tjänar pengar på pengar att tänka långsiktigt och att ha tillräcklig kunskap om vad man investerar i. Jakten på snabb återbetalning av och vinst på insatt kapital blir i sig en hämmande faktor. Och uppepå det all den osäkerhet som Trump-administrationen bidrar med.

Länktips: En artikel om hur ljugandet sätts i system: här

Länktips: En av flera statistikkällor kring utvecklingen i Kina: https://www.chinatrucks.org/statistics/2026/0131/article_11394.html

”The last mile” pekar egentligen på ett annat problem

Posted on by
Reply

Det är en lyx att ha i princip gångavstånd till Chalmers, Göteborgs Universitet och Handelshögskolan. Åtminstone den delen av året då jag bor i staden. Idag den 3 februari var jag på Handelshögskolan och fick en timmes uppdatering av en biträdande universitetslektor, Konstantina Katsela, som under åtta år studerat det branschfolket kallar ”The last mile”. Hennes presentation handlade om hur hon detaljstuderat fjorton europeiska projekt, vilket lett fram till föredragets rubrik ”The last mile dilemma”. (Länk till hennes forskning, se nedan).

Delvis motsatta mål
The last mile handlar om transporterna till detaljister och småbutiker i städerna och hur lönsamhet, villkor och andra parametrar ser ut för att få denna distribution att fungera med minimal trafikstörning, med positiv upplevelse i stadsmiljön och med långsiktighet i sikte för alla inblandade. Staden vill naturligtvis minimera CO-utsläpp, buller och optimera upplevelsen av staden som affärsmiljö, där folk gärna vistas och umgås. Butikerna sliter med bemanningsfrågor, lönsamhet, svårigheter att hantera stora mängder gods och leveranser på samma gång. Transportföretagen behöver också kunna räkna hem sina kalkyler.

Lastcyklar dök upp som ett alternativ 
För drygt ett decennium sedan dök det upp en ny slags aktör på ”the-last-mile”-arenan i form av lastcyklar designade för småpaket. (Hur diskussionen gick år 2014 framgår av en länk till en rapport, se nedan). Det som hänt är att eldrivna lastfordon har blivit vanligare. Jag nämnde även lastcyklar 2016 och 2014 i bloggen (se länkar nedan). Hur distributionen organiseras till butikerna beror på ett flertal parametrar. Bland annat om butikerna ingår i någon varukedja, som själva löser distributionen, eller om de är beroende av att logistikexperterna kommer med leveranser. Under seminariet idag fick vi veta att det är ganska typiskt att det kommer 3-5 transportörer till en butik en förmiddag och att det är vanligt att antalet paket är 2-3 stycken. Något som inte låter så optimerat och som ju egentligen borde kunna passa lastcyklar.

Fyra saker måste vägas samman
Konstantina Katsela beskrev de fjorton projekten som att bara ett hade lyckats, och de övriga tretton således inte. Och det viktigaste för att få ett samverkansprojekt att fungera var att de inblandade gjorde hemläxan och säkerställde att fyra aspekter vägdes in i de beslut som skulle tas. Det handlade om tydlighet i kostnader i avtal och olika parametrar, att matcha leveransfönster så att godsmottagning optimeras, att säkerställa att erbjudandet inkluderar kundfördelar (som kunde handla om uppackning och märkning) och att inkludera lösningar för returlogistik.

(Bild från presentationen, ursäkta bildkvaliteten)

Samverkansprojekt med givna förutsättningar
Det som de fjorton projekten tycks ha försökt lösa är att hitta långsiktiga och accepterade lösningar på de olika behov som butiker, distributionsföretag och städerna har och som till ganska stor del står i konflikt med varandra. Det som är lönsamt för ett distributionsföretag är sannolikt olönsamt för butiken och hur ska framkomlighet och trivsel på stadens affärsgator optimeras samtidigt som varor ska distribueras….

Samma som nu, lätt modifierat, eller är det något nytt som krävs?
För mig som utgår från ett hållbarhetsperspektiv blir hela resonemanget en illustration till den grundläggande frågan hur vi formar framtidens städer och samhällen. Är det business-as-usual och vinst-as-usual som ska vara vägledande för en (långsam, stegvis) marknadsdriven och lönsamhetsdriven utveckling? Eller är det själva omställningen som är målet och alla aktörer får hitta sätt att bidra till en omställning som landar i ett samhälle och en stadsmiljö som kan kallas hållbar? Och hur ser i så fall tidsskalan och rollfördelningen ut för att nå denna hållbarhet?

Vem ska ifrågasätta och visa vägen framåt?
För mig blir hela presentationen idag en illustration av hur djupt vi sitter fast i ”business-as-usual”-tänket och det självklara vinstmaximeringskrav som finns hos de aktörer som idag bedriver verksamhet, där fortsatt konsumtion och konsumtionsökning är självklarheter. Vilken aktör har mandat att ifrågasätta systemet och hur ser vägen fram ut om målet inte är att fortsätta gynna den överkonsumtion och det resursslöseri som många inser behöver fasas ut?

Vi behöver en lagom-ekonomi och en ny rollfördelning
I dagarna har SVT visat en dokumentär om H&M och Stefan Persson. Modeindustrin har ju på några få decennier ”lyckats” skapa extrema vinster åt ett fåtal industrialister och affärsmän, medan tusentals sömmerskor hamnat i slavliknande arbetsförhållanden. Se den (länk nedan). Alla butiker är inte som H&M. Men modeindustrin har en extra lång resa att göra från att sabotera en hållbar utveckling till att positivt bidra till densamma. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en ”Lagom”-ekonomi som måste formas, ungefär som Jennifer Hinton och andra forskare beskriver. Och sannolikt att vi behöver se en annan rollfördelning kring ansvarstagande, nytta, vinst och värde, där den nuvarande kortsiktigheten fasas ut till förmån för något som är solidariskt med vad planeten och andra människor mäktar bära.

Länktips: Konstantina Katselas forskning: https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2352146524003053

Länktips: En rapport från 2014 om jämförelse av lastcyklar, eldrivna lastfordon och paketfordon: här

Länktips: Ett par gånger jag nämnt lastcyklar i bloggen 2016 och 2014: här och här

Länktips: https://www.svtplay.se/hochm-dynastin

Radikalhögern avslöjar sig själv

Posted on by
Reply

När egoismen växer och får medvind jagar den ikapp sig själv. Som politisk grundpelare blir den organiserade egoismen självdestruktiv. Detta eftersom politik ska ge förutsättningar för sådant som ingen kan lösa själv, utan som kräver rätt samarbetsformer. Det extremhögern inte inser är att den samhällsordning de själva gärna etiketterar med ”lag och ordning” i själva verket skapar ett samhälle i olag och i oordning.

Hjärnspöken
På ett sätt känns det hoppfullt när den politiker som i en undersökning fått högst förtroende av alla partiledarna, Åkesson, på fullt allvar beskriver hur han jagats av hjärnspöken i sina drömmar och fallit så illa att han behövde plåstras om. Inte för att jag önskar att han skadar sig, men själva den inramning han ger till sin upplevelse är ju som hämtad från en nyårsrevy. ”Jag jagades av mina egna hjärnspöken, av elaka invandrare, och i tumultet som uppstod uppstod blodvite…” (typ). Visst är det en tydlig symbolik i detta, att den politiker i Sverige som just nu väljarna har störst förtroende för jagas av sina egna vanföreställningar.

Både genuint trogna sin ideologi och inte – samtidigt!
Sedan står han i Knesset i Israel och låtsas att vara motsatsen till det som utgjorde grunden för SD en gång i tiden, när han själv sökte sig till detta parti. Där finns också en djup symbolik att lyfta fram. För det är ju ”den ondes” mest lyckade illusoriska trick, detta att förneka sin egen existens. När han på fullt allvar hävdar att SD inte grundades ur en nazistisk ideologi har han lyckats sluta cirkeln och kan börja bygga vidare på nästa generella lögn. Samtidigt som den innersta cirkeln av genuint övertygade SD-trogna naturligtvis måste hållas informerade. Den spänning som uppstår i dessa dubbla budskap (att SD både är genuint trogna sin ideologi och aldrig har varit det – samtidigt!) kan nog få vilken partiledare som helst att ligga sömnlös.

Lojalitet räcker inte
Vi får dagliga rapporter från USA om den nyckfullhet som präglar Trumps politik. Att han bedriver politik som en maffiaboss har blivit uppenbart. Det handlar om personlig makt, om att berika sig ekonomiskt, att få bekräftat av omvärlden att han är den som bestämmer och att han i praktiken kan göra lite som han vill har ju blivit allt tydligare under det senaste året. Den missbedömning han gjort handlar bland annat om att kunskap och erfarenhet hela tiden har nedvärderats i relation till lojalitet. Att handplocka ”patrioter” från stormningen den 6 januari 2021 till att utföra en del av jakten på ”illegala invandrare” inom ramen för ICE har nu visat sig vara en missbedömning. Särskilt som hans ”agenter” litar på att Trump benådar dem om de skulle råka bli dömda för något brott. Till och med Trump-trogna Fox News har nu börjat kritisera Trump och befarar att Trumps ekonomiska politik och hans jakt på motståndare kommer stå republikanerna dyrt.

Minneapolis visar vad det handlar om
Det har fungerat länge att höja tonläget och att effektivt propagera för en alternativ sanning, när verkligheten inte stämt med den bild de Trump-trogna medierna velat kommunicera. Länge har högermedierna slutit upp bakom Trump och bidragit till att han haft ett stabilt förtroende hos en illa informerad väljarkår. Men nu krackelerar bilden. Renée Good var en trebarns-mor som försökte ta sig bort från en hotfull situation. Hon blev mördad av ICE. Och sjuksköterskan Alex Pretti försökte hjälpa en person som blev knuffad av ICE, filmade det som hände och blev själv nedknuffad och skjuten av två ICE-agenter. Alla försök att beskriva Pretti som en terrorist motbevisas av tydliga vittnesuppgifter och filmer. Inte ens Trump kan bluffa sig ur detta. Övervåldet är uppenbart och oproportionerligt. I ett desperat försök att rättfärdiga skjutningen av Pretti sa Trump att det är fel att gå beväpnad på gatorna, vilket i sin tur fått de normalt Trump-trogna i vapenlobbyn att reagera. Det är en omstridd men stadfäst rättighet att bära vapen (under vissa förutsättningar) i USA. Så nu förlorar Trump även stöd från den del av högern som traditionellt stödjer republikaner. Verkligheten och bilden av verkligheten så som Trump vill beskriva den stämmer inte. Och Trumps tidigare taktik att på olika sätt beskriva sanningen som ”fake” håller inte när allmänheten själv kan skaffa sig en uppfattning. Sanden håller på att rinna ut ur Trumps timglas.

Ska Meloni och Farage applådera Trump?
En intressant konsekvens av händelseutvecklingen är att hyllandet av Trump från den europeiska radikala högern, Farage, Meloni, Orban, SD i Sverige, nu blir ett problem för dem. Det blir ju allt tydligare för alla och envar att Trump inte förtjänade det Nobels Fredspris han så gärna ville ha. (Och som FIFA av alla organisationer hittade på en variant av för att smörja Trump…). Fler och fler inser nu, när han utan att blinka krävde att Danmark skulle överlämna Grönland till honom och när han hävdar att det nu är han som styr Venezuela, att Trump är en oberäknelig och personcentrerad president, som inte borde ha så mycket makt.

Stövlarna står putsade
I höstens valrörelse i Sverige blir det relativt enkelt att lyfta fram vad som händer när den radikala högern får reell makt. Då åsidosätts mänskliga rättigheter och då träder den råa och nakna maktapparat fram, som hela tiden finns som ett reellt hot. Stövlarna är putsade och våldet mot oliktänkande är inte långt borta. Hot och hat svämmar över på ”sociala” medier och radikalhögern står redo att agera. Fördelen är att vi kan använda utvecklingen i USA som en avskräckande bild av hur det går när den radikala högern och den politiska egoismen får verklig makt.

Ett samhälle är alltid större än jaget
I tjugo år har jag funderat på denna inbyggda motsättning: att grundinställningen att ”jaget” är viktigare än ”vi:et” förr eller senare måste leda till att allt samarbete upphör. I SD:s barndom tänkte jag att minoriteten svensktalande i Finland skulle få nationalismen att kapsejsa. Eller skulle verkligen Åkesson applådera att svenskarna i Finland diskriminerades av systerpartiet Sannfinnländarna? Frågan blev aldrig riktigt brännhet, men grundkonflikten finns där. Om ”jag” alltid är viktigare än ”vi” leder det förr eller senare till konflikt. Egoismen som grundfilosofi är dömd att misslyckas. Ett samhälle är alltid större än jaget. Kompromisser., lyhördhet och samarbetsvilja måste prägla ett sunt samhälle. Att alltid sätta sig själv före andra leder ofrånkomligt till kollaps. Här finns något att använda och formulera på ett bättre sätt i kommande valrörelser.

Arbetsmiljöproblem och strukturellt problem

Posted on by
Reply

Det dök upp ett mejl från organisationen OSS. Jag som minns hur Sovjetunionen föll samman och de olika staterna organiserade sig i en samarbetsorganisation trodde naturligtvis att det rörde sig om Oberoende Staters Samvälde (OSS) som av någon anledning ville kommunicera något. Men, nej, så var det inte. Det var heller inget om Open Source Software (OSS) som någon ville berätta. Istället var det Organisationen Sveriges Servicestationer (OSS) som hade ett angeläget budskap.

Slarvfel i texten flera gånger
I sitt eget mejl kallar sig organisationen för ”Organisationen Services Servicestationer” (OSS), vilket förvillar en aning. Kan de inte ens sitt eget namn? Har de ingen som korrekturläser mejl som ska nå ut till olika aktörer? Vet de inte vad kvalitet och brist på kvalitet signalerar? Gick ingen den kursen? Men vid närmare eftertanke är det nog ganska typiskt att den som skickar ut ett mejl till tusentals mottagare inte hinner dubbelkolla innehållet. Stress och tidspress kan lätt bli vardag och i serviceorganisationsbranschen är kostnadsjakten central och löner ska hållas så lågt det bara går. Även på kommunikationsansvarig.

Det är inte rimligt att 85 procent har hotats på jobbet
Budskapet från OSS-organisationen, vad den nu heter, är trots allt intressant och därför plockar jag upp tråden här. Mejlet försöker sätta fingret på ett arbetsmiljöproblem som drabbar personalen på tankställen och servicestationer. Man skriver ”Hela 85 % av de som arbetar inom service har upplevt någon form av hot eller trakasserier i sin arbetsvardag. Varannan medarbetare inom vår bransch har utsatts för aggressivt beteende och var fjärde medarbetare har utsatts för sexuella trakasserier. ” Det är ett utsatt (ensam)arbete att arbeta kvällar och obekväma tider, där det lätt kan uppstå situationer som kan kännas hotfulla eller obekväma. Och det är inte svårt att tänka sig att ensamarbetande tjejer är extra utsatta.

Svåra omständigheter
Kombinationen obekväma arbetstider, låga utbildningskrav och låga löner landar sannolikt i att arbetet lockar yngre personer, som ser jobbet som ett steg in på arbetsmarknaden. Och att man därefter tänker sig söka sig vidare till andra butiksjobb eller liknande. Lönsamhetskraven stoppar sannolikt arbetsgivarna många gånger från att ha dubbel bemanning. Uppepå detta finns nedläggningshotet (se länktips nedan, där siffran är lite oklar). Den som arbetar ensam i denna typ av butiker löper antagligen relativt stor risk att möta oangenäma beteenden, stöldförsök och liknande. I viss mån finns troligen kontanthanteringen kvar som en ytterligare riskfaktor.

Ett par citat från drabbade företag
En av personerna som uttalar sig i mejlet är Martin Stenberg, säkerhetschef på Cirkle K: ”Att skydda och stötta våra medarbetare är vår högsta prioritet, och vi vill vara en del av lösningen. Det är bara möjligt om vi vågar prata om utmaningarna.” Och på OKQ8 säger Cim Nilsson: ”Våra medarbetare är vår absolut största tillgång och att nu gå med i initiativet Kindness Week sänder en tydlig signal om att vi inte accepterar hot och trakasserier i vår bransch.” Man inser naturligtvis problemet och att något måste göras, men letar efter rätt recept. En tanke som skulle kunna testas är att erbjuda medlemskap.

Medlemskap?
Likaväl som man legitimerar sig i butiker som Kjell & Company för att få del av medlemserbjudanden skulle ju tankställen och servicebutiker kunna koppla sin verksamhet till identifikation. Vissa tider släpps bara ”medlemmar” in, dvs personer som legitimerat sig. Det är ingen mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, nedlåtande eller hotfullt mot butikspersonal. Det är heller inte OK att svina ner på toaletter och bete sig allmänt illa. En del av detta skulle troligen försvinna om anonymiteten försvann. Formellt kan ”medlemskapet” innebära att stationen eller kedjan skickar ut erbjudanden per sms eller på annat sätt för att påminna sina medlemmar om att de finns.

Är glesbygden lättast att börja med?
I mejlet finns en allmän text om OSS, där det framgår att de 900 medlemmarna får hjälp av organisationen i förhandlingar med drivmedelsbolagen. Drivmedelsbolagen har naturligtvis muskler och en ekonomisk styrka som en enskild företagare med en servicebutik inte är i närheten av. Styrkeförhållandena är ojämlika. Det är inte svårt att gissa sig till hur små marginaler den enskilde företagaren måste klara sig på. En väg att gå vore att starta i glesbygden, där lönsamheten kanske är extra svår och samhället ändå är tacksamt för att tankstället finns kvar som en bemannad station. Där är tanken på medlemskap troligen enklast att introducera eftersom bygden ser värdet av butiken.

Strukturomvandling
Sedan är det en annan sak att i alla fall jag hoppas att fossila bränslen har fasats ut om 25 år. Men då behöver tankstället erbjuda något annat medan elbilens batterier laddas under 20 – 25 minuter. Varför inte lån av dammsugare för att städa ur bilen? Det behöver ju också göras ibland.

Länktips: Många mackar är hotade, säger OSS (oklart hur många eftersom länken säger 500 och texten påstår 1000): https://oss.se/500-mackar-hotade/

Kloka tankar från Bo Rothstein

Posted on by
1

Bo Rothstein är en forskare med integritet. Han har skrivit många böcker och är fortsatt aktiv i samhällsdebatten trots att han kallar sig emeritus och inte längre har ett tjänsterum på Göteborgs Universitet. Jag lyssnade på ett samtal mellan Bo Rothstein och Daniel Suhonen (se länktips nedan) och det var intressanta 90 minuter som jag rekommenderar att ni lyssnar på.

Viktigt att öppna upp lagstiftningen för personalägande
Samtalet berörde flera områden, men ett huvudbudskap var detta med att svensk lagstiftning borde vara mer inriktad på att främja personalägda företag. I Storbritannien, Kanada och Danmark växer antalet personalägda företag och i USA är demokrater och republikaner positiva, delvis ur olika aspekter. I Sverige får en bostad ägas och belånas med bostaden som säkerhet, men ett företag får inte köpas med framtida intäkter som säkerhet. Det får man i andra länder. Inte minst i glesbygd och där det är ont om arbetstillfällen är det kontraproduktivt att inte främja personalägande.

Utgå från tillit och inte från misstro
Samtalet berör ett antal fenomen som intresserar de båda herrarna. Bland annat berörs vinstperspektivet inom äldreomsorgen. Det är svårt att teckna avtal kring verksamheter som snarare bygger på fungerande processer än på mätbara resultat. Rothstein tar också åt sig en del av äran av att Skattemyndigheten uppfattas som lösningsorienterad i relation till skattebetalarna. Han höll ett föredrag för länge sedan där han betonade vikten av att bygga på tillit och inte på misstro. Om myndigheter i sin utgångspunkt utgår ifrån att folk vill luras så finns en stor risk att all kommunikation blir negativ, men om myndigheten utgår från att alla vill ha rättvisa lägger man en grund av ömsesidig tillit. Det låter kanske flummigt och enkelt, men lyssna på samtalet så förstår ni. Det är en delförklaring till att vissa myndigheter uppfattas som mer tillgängliga än andra.

Mänskliga rättigheter överordnade religionen
Bo Rothstein är född i en judisk familj även om han inte beskriver sig som religiös. Avsnittet i samtalet om Israel, Palestina och Västbanken är mycket intressant. Han är personligen inte lockad av en stat som bygger på religion utan menar att mänskliga rättigheter måste överordnas den religiösa dagordningen. Om Sverige vore en kristen stat skulle hans börd innebära att han själv klassades som en andra rangens medborgare. Han är tyvärr pessimistisk när det gäller konflikten Israel-Palestina. Och tar flyktingexempel från 1900-talet som illustration till hur destruktivt det blir att etablera permanenta flyktingläger. (Den sortering och uppdelning i ”vi-och-dom” som Tidögänget håller på med är kanske på ett sätt en sekulär variant av samma rangordning, slår det mig….).

Korruption
Ett annat avsnitt handlar om korruption. 70 procent av världens befolkning lever under korrupta förhållanden och tvingas ständigt medverka till att korruptionen finns kvar. I Sverige växer troligen korruptionen i gränslandet till kriminell verksamhet, till vapenaffärer (Bofors är ett skällsord på andra språk!) och möjligen i fastighetssfären. Det talas om ”dolda bud” vid budgivning.

Det kan handla om stora företag också
Men åter till huvudtemat. Tidöavtalet (!) har en passus om löntagarägda företag, men troligen inget parti som driver frågan. Men forskningen visar tydligt att pensionen blir bättre i personalägda företag. Bo Rothstein skrev redan 1984 en artikel om detta. Och det nämns också att det är många gånger företag med hundratusentals anställda som ägs av personalen. Det måste inte vara små företag. Därför talar man heller inte om ”kooperativ” utan om personalägande. Kooperativ låter småskaligt.

Ägandets syfte är centralt
Diskussionen handlar motslutet en del om Meidners löntagarfonder och hur det blev MBL-lagstiftning istället. Det vi har fått är ansiktslösa och huvudlösa ägare i form av fonder, som inte bryr sig om det inflytande ägandet skulle kunna användas till, utan enbart bevakar avkastningen. Hur lätt det är att hamna fel i företagsvärlden illustreras ju av Nokia, som hade en dominerande ställning på mobiltelefonisidan innan Apple kom med sin smartphone, blir min reflexion. Om man ensidigt fokuserar på att förvalta ett kapital och göra som man alltid har gjort riskerar man som företag att snabbt bli omsprungen när marknaden och kunderna vill något annat. Med personalen som ansvarig för sin egen framtid blir lyhördheten för skiftningar i efterfrågan och kvalitet sannolikt mycket större. Lyssna på samtalet. Det är inspirerande, tycker jag.

Länktips: Ett samtal mellan Daniel Suhonen och Bo Rothstein: https://open.spotify.com/episode/6TrhTyzbAbgk9tMp4Ha1o6

Fredsrådet handlar inte om fred

Posted on by
Reply

Trump har bildat ett fredsråd, Board of Peace, där han själv ska ha ordföranderollen på livstid. Rådet ska enligt stadgarna ”verka för stabilitet, återställa pålitliga och lagliga regeringar och säkra uthållig fred i områden påverkade eller hotade av konflikter”. Avsikten tycks vara att få till stånd en arena, där han själv kan få framstå som en självklar världsledare och där han i praktiken kan få gehör för sina förslag utan att bli ifrågasatt. De länder som accepterat inbjudan till rådet och applåderar Trump är inte oväntat Argentina, Saudiarabien, Belarus, Egypten, Förenade arabemiraten, Israel, Kazakstan, Marocko, Ungern, Vietnam och Pakistan. I flera av dessa fall handlar det om realpolitik. Man inser att man behöver göra affärer med Trumps USA och villkoren för affärerna blir bättre om man håller Trump nöjd och glad.

Krig är fred och Trump är kungen
Ett antal länder har tackat nej till att ingå i Fredsrådet. Bl.a, Sverige, Norge och Storbritannien. Det är osannolikt att BRICS-länderna ansluter sig, dvs Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Det är också påfallande orwellskt detta att krigförande länder som Ryssland inbjuds att delta i Fredsrådet. Egentligen handlar ju inte det här rådet om ”fred” på ett traditionellt sätt, utan det handlar om maktstrukturer, att göra USA stort och inflytelserikt och primärt att bemyndiga Trump på ett unikt sätt. Det är Trumps vilja som ska kunna förstärkas via det föreslagna rådet. Och det är också helt enligt statuterna klarlagt att Trump ska vara ordförande på livstid.

Maffiataktik: skrämma och hota
Om Trumps maktambitioner på det internationella planet handlar om att få andra ledare att rätta in sig i ledet så kan man konstatera att alla Trumps infall inte landar som han tänkt sig. Han trodde nog att bara han krävde att få Grönland så skulle NATO-länderna böja sig för hans vilja. Det var nog ingen i Trumps innersta krets som antydde att han skulle stöta på motstånd. Att etablera en ny världsordning, där den starkes rätt hela tiden går före, trodde nog Trump själv, påhejad av sina strateger, skulle gå relativt lätt. När NATO-allierade skickade trupper till Grönland och när NATO-chefen förmodligen synnerligen inlindat kritiserade Trump för hans syn på Grönland, släppte han den tanken tillfälligt. Hans förhandlingstaktik är precis som de maffiabossar han liknar. Skrämma och hota och se hur långt det bär. Det går ju alltid att backa, tycker han.

De hemliga agenterna ska provocera fram våld
Inrikespolitiskt är det ICE-agenterna, maskerade och snabbutbildade ”Gestapo”-poliser, som utgör frontlinjen i Trumps krig mot demokraterna och mot demokratin. Nu är det inte bara Renée Good som har mördats av ICE-agenterna utan nu har den unge mannen Alex Pretti, 37 år, anställd inom sjukvården, mördats för att han filmade när ICE-agenter misshandlade en annan person. Trumps syfte med ICE är dubbelt som jag ser det. Dels vill Trump visa att han kan göra gatorna säkra och få bort personer från gatorna, som han inte tycker ska finnas där. Dels vill han provocera fram våld, som gör det rimligt att använda federala styrkor för att ”återställa ordningen” och i förlängningen ställa in valen i november. Om valen inte kan hållas ändras inte kongressens sammansättning och Trump kan fortsätta styra landet på det sätt han gjort, är kalkylen.

Vad innebär detta för världsekonomin?
Vi har i praktiken på ett år fått en ny världsordning. Gamla avtal och överenskommelser gäller inte säkert. Och det intressanta blir när de ekonomiska jättarna börjar ändra sin praxis. Vilka statspapper ser man som säkra? Vilka papper säljer man? Hur kommer olika växelkurser och aktiekurser att påverkas av den turbulens som nu pågår? Hur säker är egentligen dollarn som valuta? Venezuela fick betala för sin ”olydnad” att sälja sin olja i annat än US dollar. Men vad händer om fler länder slutar att betrakta US dollarn som en säker valuta att göra handel i? USA kan ju knappast invadera alla jordens länder och avsätta alla ledare? Dollarns självklara position som förstahandsvaluta kommer troligen att utmanas. Och det kommer i sin tur att sätta press på hela det ekonomiska systemet. Rusningen efter guld är sannolikt det första som sker. Samtidigt är guld opraktiskt att hantera i det digitala formatet. Man får hoppas att finns kloka personer nu på Sveriges Riksbank som ägnar tid åt olika scenarier.

Länktips: Ett inslag om Fredsrådet: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/utmanar-fn-darfor-tvekar-varlden-om-trumps-fredsrad

Nu ersätter rädsla tillit

Posted on by
Reply

Donald Trump tycks tillfälligt ha släppt tanken på att kräva att få kontroll över Grönland. Istället tycks han nu fokusera på sitt ”fredsråd”, där han själv ska ha ordförandeposten och även ha sista ordet i alla beslut. Det som föresvävar honom och de arkitekter bakom fredsrådet som tänkt ut konstruktionen verkar vara en slags formaliserad internationell plattform, som han kan vända sig till för att få igenom sina idéer. Ursprungligen handlade det troligen om att skapa en plattform för beslut kring Gazas framtid, men när idéerna rullat vidare insåg väl Trump och hans rådgivare att ännu bättre vore att ha ett ”fredsråd” som en permanent arena för diverse internationella initiativ. Det enda som krävs av ledamöterna är att de accepterar Trumps ledarroll och vill de sitta kvar i rådet så förväntas de punga ut med en miljard dollar. Vad dessa pengar ska gå till förutom diverse ”omkostnader” och mutor är oklart.

Många frågetecken kring ”fredsrådet”
I skrivande stund har Ulf Kristersson bestämt att Sveriges regering tackar nej till att ingå i Trumps fredsråd. Trump delar ju in länder och ledare i vänner och fiender. Den som inte är med honom är emot honom. Och det innebär att balansgången hela tiden måste vara mellan att stå upp för folkrätten, exempelvis när det gäller Grönland, och samtidigt inte försvåra för svensk exportindustri, som ju brukar vara beroende av USA. Ingen vet om Trump ser sig själv som frontfigur och ledare under överskådlig tid för det ”fredsråd” han nu vill starta. Med tanke på hur turbulent utvecklingen är även på hemmaplan kan det ju tänkas att Trump avsätts i förtid från presidentposten. Han kringgår kongressen med sina tullbeslut och han agerar ständigt som om presidentmakten vore absolut. Någonstans går rimligen även republikanernas toleransgräns när det gäller att acceptera att Trump agerar utanför konstitutionen. Eller så kommer konflikterna kring ICE-insatserna att tas som förevändning för att åsidosätta demokratin och begränsa möjligheterna att genomföra mellanårsvalen i demokratiskt lutande stater i höst, vilket ju då gör det möjligt för Trump att sitta kvar ytterligare några år.

Nu blir det tydligt vad de högerextrema vill
Europas länder har på ett bryskt och tydligt sätt gjorts påmint om att USA inte för all framtid kommer att garantera politisk och militär stabilitet i Europa. För vissa länder har detta uppvaknande blivit snabbt och tydligt. För andra länder spelar det mindre roll. För de högernationalistiska partierna i Europa kommer det att bli en intressant resa. Ska de omfamna Trump och hans okonventionella budskap och metoder eller ska de ta avstånd? I Sverige lär oppositionen påpeka att SD nominerade Trump till Nobels fredspris. Nu har ju Trump med önskvärd tydlighet visat hur han ser på sin egen roll och USA:s roll i världen. ”Jag vill ha Grönland, och små länder ska bara anpassa sig efter mina behov”, heter det från Trump. Och i kulisserna agerar säkerligen NATO-folk för att försöka hålla ihop militäralliansen. I alla fall på pappret.

Först behöver de nordiska länderna enas
Uppvaknandet har blivit snabbt. Europa kan inte lita på USA, utan det behövs en egen förmåga till satellitkommunikation, navigering för flygplan, telekommunikation osv. Det går inte att lägga Europas säkerhet i knät på en wanna-be-diktator i Vita Huset. Rimligen sätter sig de fem nordiska länderna snabbt i överläggningar för att enas om prioriteringar, kostnader, huvudmannaskap och andra idéer utifrån ett nordiskt perspektiv. Och när de fem nordiska länderna pratat ihop sig kan rollfördelningen inom EU äga rum och i bästa fall involvera Storbritannien, Norge, Schweiz och kanske Kanada på ett okomplicerat sätt.

Ska Sveriges röst i världen tystna?
I SVT:s Politikbyrån häromdagen fick paneldeltagarna Mats Knutsson, SVT, Stefan Löfvén, tidigare statsminister och Max V Karlsson från Expressen nämna vad man tycker är ”inne” och ”ute” i valrörelsen. Mats Knutsson ansåg för sin del att debatten om ett svenskt kärnvapen är ”inne”. (Länktips se nedan). Jag blir väldigt orolig om han har rätt. För om vi satsar på kärnvapen har vi accepterat atombomben som ett rimligt vapen att använda. Då kan vi inte heller med något argument hävda att eventuella motståndare inte skulle få använda atomvapen. Sjuttio års nedrustningsambitioner och kamp för att få bort atombomben skulle med en gång kastas på soptippen och Sveriges trovärdiga röst för nedrustning i världen skulle tystna för överskådlig tid. Att Mats Knutsson fångar upp signaler om att det kan vara dags att överge nedrustningsambitionerna skrämmer verkligen och måste göra att vi blir fler som pekar på det absurda i att lägga pengar på massförstörelsevapen som vi inte vill använda. Sveriges moraliska röst i världen skulle tystna än mer. Inte nog med att Tidögänget inte vill att vi tar emot krigsflyktingar. Nu ska tydligen Sverige bejaka massförstörelsevapen och öka sannolikheten för att de kommer till användning. Överlagt eller av misstag. Nu ska rädsla ersätta tillit som bärande tanke i internationella relationer.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/jVwREm3/politikbyran/slutfjaskat?video=visa

Ny rapport: Tjänsteskjuts kan bli en dellösning

Posted on by
Reply

Kanske går det att hitta billigare och bättre mobilitetslösningar ute i kommunerna än att kommunen ska teckna ett antal tjänstebilsavtal? En förstudie och ett pilotprojekt i bl a Karlstad kommun ser lovande ut. Med sitt inspirationsmaterial kring tjänsteskjuts sätter Klimatkommunerna fingret på en framkomlig väg när det gäller tjänsteresor och att minimera koldioxidutsläppen, samtidigt som tidsvinsterna och miljöfördelarna blir uppenbara. Karlstad kommun tillhör föregångarna. (Se länktips nedan).

Tjänsteskjuts är en smart variant
Tjänsteskjuts är ett sätt att använda tillgängliga resurser smartare så att arbetstiden används bättre, behovet av parkeringsytor minskar och att flera andra nyttor kan uppstå samtidigt.

De nyttor rapporten tar upp

Förstudie och pilot
Projektet genomfördes under perioden 2022 – 2025 och bestod av en förstudie och en pilotstudie. Det uppstår alltid frågetecken när ett system ska förändras, men rapporten hjälper den som vill testa upplägget så att konsekvenserna av förändringen kan begränsas till att bli positiva. Varje kommun eller organisation som vill testa ”Tjänsteskjuts” som koncept bör naturligtvis noga läsa igenom rapporten och slutsatserna.

Det är stora pengar
På flera ställen återkommer rapporten till att en traditionell tjänstebil i en kommun kostar i storleksordningen 100 000 kr per år i värdeminskning, servicekostnader och olika utlägg. Det går att ordna ganska många tjänsteskjutsresor för 100 000 kronor, för att inte tala om den tidsvinst som uppstår när bilföraren inte behöver leta parkering, skrapa rutor osv.

Flera fördelar
En i förväg upphandlad tjänsteskjuts blir billigare än en traditionell taxiresa och den skapar också möjlighet för den som blir skjutsad att ägna restiden åt genomläsning av dokument, telefonsamtal eller annat, något som är omöjligt eller betydligt svårare när vederbörande sitter bakom ratten och ska hantera trafiken. Ett inte oviktigt argument i sammanhanget är också att många tjänsteskjutsresor går på dagtid, vilket skulle kunna öka beläggningen för kvinnliga taxiförare, något som nämns i rapporten.

Hängavtal?
Man skulle också kunna tänka sig att ett tjänsteskjutsavtal kombineras med ett samutnyttjandeavtal, så att upphandlingen av tjänsteskjutstjänsten också blir en stödresurs i andra sammanhang, där persontransport är en viktig del av helheten. Det skulle t ex kunna gå att teckna ”hängavtal”, som ger vissa andra organisationer rätt att boka resor till ett lägre pris och med trygga villkor.

Rapporten är bara på 24 sidor, så den är relativt snabbt läst. Heja Karlstad!

Länktips: https://klimatkommunerna.se/wp-content/uploads/2025/11/tjansteskjuts-metodhandbok-final251119.pdf

Liberalerna valde nog fel väg

Posted on by
Reply

Det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, har det motigt i opinionen. Man bytte partiledare och det tycks inte hjälpa. Den grundläggande problematiken med hur liberala värderingar och liberal politik kan jämkas ihop med antiliberala idéer kvarstår. Det som präglat liberalerna och tydligast de gamla folkpartisterna är vikten av mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, synen på kvinnans ställning och även minoriteternas ställning. Inget av detta passar in i Sverigedemokraternas agenda.

Vart tog de röda linjerna vägen?
Liberalerna trodde nog att de tillsammans med KD och M skulle kunna ”rösta ner” SD:s förslag, men de missbedömde sannolikt Åkessons taktik. Han gjorde ju klart att utan honom blir det ingen Tidöregering. Och på punkt efter punkt fick L släppa sina tidigare kärnvärden. Det räckte inte att peka på kärnkraftsutbyggnad som en gemensam framgång (om den nu skulle bli av). De ”röda linjer” som det talades om före valet 2022 har vi inte sett röken av. Det finns inte en enda tydlig liberal framgång för L att lyfta i valrörelsen. Att det inte blev ännu värre, som de möjligen kan hävda, räcker ju inte.

Vem vill L-väljaren umgås med?
Väljarna tycker inte att makten i sig är intressant eller värdesätter att L på det här sättet håller de rödgröna partierna borta från regeringsmakten. Det kanske partistrategerna tycker är viktigt. Men väljarna tänker på ett annat sätt. På en mänsklig nivå är det sannolikt många tidigare liberala väljare som hellre tar en fika med en bekant som röstar på S än på SD. Man umgås inte med antiliberaler om man har liberala värderingar. Den faktorn tror jag spelar stor roll. Den polarisering och det förakt för andra åsikter som präglar ytterhögerns ställningstaganden är omöjliga att kombinera med en human människosyn, flyktingpolitik, synen på folkbildning, kunskap, vetenskapens roll och socialt engagemang. Detta visade sig tydligt när Romina Pourmokhtari avfärdade sitt klimatpolitiska råd som en åsikt. Hon viker ner sig, troligen mot bättre vetande. Och då hjälper det inte att Mohamsson får genomslag i media. Folk fattar att L viker ner sig och låter SD bestämma det mesta.

Sanning och lögn får lätt samma genomslag
Den rödgröna sidan får ju nu också konkret draghjälp av JD Vance och Elon Musk som ju tydligt tagit ställning för att påverka Europa och EU i en auktoritär riktning. Det blir lätt för vänstersidan att peka på vad som står på spel. Det välfärdssamhälle och de gemensamma ideal som generationer av européer röstat fram och landat i ska inte raseras för att några med extrema åsikter och en skrämmande agenda får gehör hos en del av befolkningen. Det som också spelar roll i sammanhanget är att utvecklingen av sociala medier gjort det möjligt för vem som helst att göra sin röst hörd. Det öppnar upp för felaktigheter och desinformation. Sanning och lögn får lätt lika stort genomslag. Så var det inte förr.

Även KD har bytt fot
Även KD har ju lämnat sina grundläggande kristna värderingar till stor del, men det märks bara delvis när Alf Svensson yttrar sig. Han måste vara sorgsen över hur synen på hjälpbehövande asylsökande förändrats radikalt. Många av KD:s väljare är rimligen engagerade i kyrkans hjälparbete. Hur man får det att gå ihop är obegripligt.

Om minoriteter och majoriteter

Posted on by
Reply

Apartheid. Ordet är synonymt med grym diskriminering och åtskillnad på folkgrupper enligt den sydafrikanska modell som rådde fram till att Nelson Mandela kunde friges och ta över som president. Trettio år senare finns fenomenet kvar i andra former. Nu är det inte de vita i Sydafrika som styr, men det finns afrikaanstalande vita som försöker hålla liv i sin kultur och sitt språk och som kanske delvis drömmer om att få tillbaka makten.

Får man söka trygghet?
Jag läser reportaget i ETC (se länktips nedan) och fram träder en bild av en minoritet som söker sin gemensamma identitet. Staden Orania samlar cirka 3000 invånare och tycks locka fler. Gemensamt är att alla som bor där ska vilja värna den kultur och det språk som den tidigare härskande vita befolkningen talar. Orania har ifrågasatts och i ett Sydafrika som präglas av oro och våld blir det kanske naturligt att söka trygghet hos likar. Landet som helhet har en stor grupp dåligt utbildad arbetskraft, som kan ha svårt att få jobb och det göder brottslighet. Sydafrika är delvis ett mycket våldsdrabbat land, inte minst i Johannesburg.

Får den gamla härskarklassen isolera sig?
Att minoriteten vita söker sig till varandra, söker trygghet i sin kultur och sitt språk blir kanske inte så konstigt. Men är det bra? Är det önskvärt? Var går den rimliga gränsen för att värna minoriteters rätt ställt mot en rimlig strävan att inte splittra ett land och skapa motsättningar? De som bosätter sig i Orania är troligen inte de fattigaste, så benämningen ghetto kanske inte passar in, men hur ser en balanserad lösning ut? Har den gamla härskarklassen rätt att isolera sig och om inte, varför inte?

Vad är rimligt ifråga om hänsyn till minoriteter?
Jag tycker detta är intressant eftersom vi har en delvis omvänd diskussion i Sverige, där det är majoritetssamhället som inte vill att minoriteter blandas in i de (kanske priskänsliga?) villaområden där delar av majoritetsbefolkningen bor. Här finns röster som höjs mot att blanda minoriteterna med majoritetsgrupper. Och i Orania ifrågasätts det motsatta. Hur ska samhället egentligen hantera de socioekonomiska och kulturella minoriteterna? Och vem ska bestämma det? Uppdelning och segregation riskerar att eskalera motsättningar. Det rimliga är att skapa sammanhållning och samhörighet för alla. Men om det inte känns rätt för de berörda, hur ska man då lösa frågan? Vems ord ska gälla? Hur ser majoritetens hänsynstagande till minoriteten ut? Och vad är rimligt att hävda?

Barnens skolgång är viktig
Det har inte bara med boende att göra. Det handlar också om skolgången. Att barn för möta andra barn från andra miljöer och lära sig att hantera olika förhållningssätt och normer. Det är väl kanske den allvarligaste invändningen jag har mot projektet Orania, att barnen isoleras och bara möter andra barn med samma uppväxtförhållanden. I det konfliktdrabbade USA på 50-talet, där rasfrågan var väldigt upptrissad, genomfördes bussning av barn till andra skolor, vilket inte heller fungerade särskilt bra. Det satte ljuset på de skillnader som fanns och delvis förstärkte dem.

Vi måste bygga broar
Samtidigt är det ett problem idag i Sverige att det finns skolklasser i grundskolan där ibland bara något enstaka barn har svenska som modersmål. Det sänker kvaliteten på undervisningen och bygger inte de broar mellan grupper som är så viktiga. Det finns kanske ingen enkel lösning på detta, men vi måste vara observanta på vad det gör med samhället, när skolgång och uppväxt sker på väldigt olika villkor.

Länktips: https://www.etc.se/utrikes/den-vita-staden-vaardar-arvet-fraan-apartheid-vi-behoever-ett-heimat